Ja nu vet jag i alla fall vad som är fel på mig, eller ja det är ett fel i min kropp. Men sen om det blir värre, det vet man inte eller om det ens kommer bli värre. Men för säkerhets skull så ska vi göra ett byte, när vet jag inte. Det är skitjobbigt att gå runt och bara vänta. Förbannat!! Ibland önskar jag man kunde vrida fram tiden typ som på "Sims". Då kunde man snabbspola igenom allt tjat och köra halvfart på det som är roligt, typ förfesten.
   I alla fall när jag var på sjukhuset så började min mor och jag diskutera "Familjen annorlund", familjerna med så många barn. Jag tycker det är skitkul att kolla på men mamma blir bara matt. Haha, "Väck mig" var hennes kommentar. Men hon ställer upp på att vara barnvakt så ofta jag vill om och när jag får barn. Vi får se om hon ångrar sig efter man skaffat sig en si så där femtioelva ungar. Ibland var jag och mina två bröder nog jobbiga, tänk dig då åtta stycken. Men tror inte jag ska låta min far vara barnvakt för då vet man inte om man får barnet tillbaka. Han kanske hittade något intressant på Jula och glömde ungen i bollhavet på Coop. Min far är lätt disträ ibland, eller ja rätt ofta. De som känner honom som jag gör kan bekräfta det. Men jag har en rätt bra far ändå, lite förvirrad men snäll.
   Har hört detta från en sånglektion med en massa andra första- till tredjeklassare, tror jag, där de sjöng påsksånger. De sjöng om Kristus och någon frågade om de visste vem kristus var men ingen verkade veta det. När fröken sedan sade att han även kallas för Jesus så räckte en liten kille upp handen och sa: "Ja, den filmen har jag sett!". Sedan förtsatte de sjunga och ordet "Halleluja", varpå fröken åter igen frågade om nåon visste vad det var eller betydde. En ny unge räckte upp handen och sa: "Jag vet, det är en rock-grupp". Inte för att vara elak, men när blev Jesus till film och psalmer till rock? Är det här de ungdomar som sedan kommer ta hand om oss på ålderdomshemmet? Hmm, jag är inte så säker på att jag vill bli gammal längre. Näe spö ska dom ha, snorungarna.
   I tisdags fick jag och Kakan för oss att vi skulle slipa om vårt köksbord. Så det var bara att ta fram arbetskläderna och slipmaskinerna. Det var skitkul, men jobbigt och lite dammigt. När vi står där ute så ber Kakan om ett nytt papper till maskinen, så jag öppnar dörren och ska ta ett då jag ser en karl i vårt kök. "Oj" blir min reaktion, följt av ett  "hej". Vi hörde inte när snickaren ringde på vår dörr, vi stod på balkongen, så han ahde väl gått i n själv. Vi ska få nya bänkskivor så han tog mått till de nya. Han skrattade lite när han såg oss och undrade vad vi gjorde, sen när Kakan kom med skidglasögonen på undrade han lätt skrattande om hon skulle ut och åka skidor. Det dammade ju så mycket och vi hade inga ögonskydd hemma, så vi hittade på ett eget. "Nöden är uppfinningarnas moder", hört den någon gång? Näe? Ja, det är därför jag är ingenjör och inte du. Men bordet blev skitsnyggt. Nu ska det bara målas och lackas så det matchar våra ursnygga tapeter. Kanske kommer nån bild, om jag orkar. har lite ont i armarna efter allt slipande.