Jag känner mig som ett litet barn ibland. Jag vill inte. Jag gör tvärtemot och plutar med munnen. Nej! Jag är lite gnällig och istället frö att vara sjävlständig och lösa problemen på egen hand ber jag om hjälp eller står och gnäller. Jag skrattar åt småsaker och vill egnetligen inte göra något alls. Jag vill bara vara. Ensam, nej. Tillsammans med dig och med er. Ni är dom bästa som finns på denna jord. Ni skrattar med mig och ger mig anledning till att orka med dagen eller veckan. Jag vet att jag alltid kommer hem till ett leende. Även i de svåraste tiderna. Men du min älskade, varför finns du så långt bort. Jag slits hela tiden mellan att vara nära dig och långt bort. Hur ska man veta vad som är bäst, nu och i framtiden? En sak vet jag dock; det gör ont i min kropp när vi inte är tillsammans. Men när vi är tillsammans, ja jag kan inte beskriva det jag känner.
Jag säger det jag tänker på och kan ibland använda allt för hårda ord. Jag är lätt bitter och lite less på livet allmänt. Jag bryr mig om er, men inte på samma sätt som förut. Jag tänker på mig själv och på dig, det är det som existerar i min hjärna just nu. Tänk om?! Tänk om vadå?! Tänk om stjärnorna slutade lysa och månen föll ner? Tänk om det aldrig blev sommar? Tänk om ditt liv vändes upp och ner och du inte kan göra något åt det? Det är orättvist. Jag vill inte...men jag måste försöka