Jag heter Christine och föddes i en liten by som heter Luwana på Sri Lanka. Som ni kanske förstår så är jag adopterad. Jag var ca två-tre veckor gammal när mina föräldrar fick träffa mig för första gången, alltså jag var skitliten när jag kom till Sverige. Ofta får jag frågan om jag kommer ihåg något från Sri Lanka vilket jag besvarar med ett ansträngt leende och ett skrattande "nej, jag var bara några månader när jag kom till Sverige".

Min biologiska mor var rätt ung när hon fick mig plus att hon inte var gift vilket är lika med dödssynd eller nått i hennes religion. Så jag blev bortadopterad. Min mor fick jobba hemma hos en präst som hette Christie (kolla likheten mellan våra namn..ringer det en klocka? Men nej han är inte min far.) tills det var dags för henne att föda mig. Prästen hade en apa som hette Lisa och hon tog hand om mig som om jag var hennes lilla barn. Rätt gulligt va? Jag har träffat min mor en gång, 1991 när vi hämtade min lillebror men jag ska försöka ta mig dit igen och leta upp henne.

Som sagt mina föräldrar tog med mig till lilla Örnsköldsvik, där jag är uppvuxen och kallar denna stad för min födelseort. Jag har två bröder (ej biologiska, men adopterade från samma land) och fick fyra bonussyskon genom mina föräldrars skilsmässa. Antingen firar man en stor jul eller en liten, det beror på om det är  jämt eller ojämnt år. ;)

Jag var väldigt aktiv i mina unga dagar och sysslade med både innebandy, fotboll och ridning samt att jag provade på en massa andra sporter som cheerleading, drillning, aerobics, balett, konståkning m.m. Jag ville lära mig nya saker hela tiden och tröttnade fort om det var tråkigt. Än idag är jag glad för att jag fortsatte med mina sporter även fast jag inte hade så många vänner i de olika lagen. Jag har en bra grund och ger mig fan inte heller!

Jag var ett rätt mobbat barn och tonåring och vuxen. Vad jag än gjorde så var det fel och det slutade alltid med att jag blev utestängd. Ingen pratade med mig och jag fick tvinga mina vänner, genom påtryckningar av lärare/kurator, att ens prata med mig. Dock slutade det som det alltid gjorde. Jag bad om ursäkt...för något jag inte ens gjort. Det kunde vara allt från att jag inte ringde på en vecka till att jag kom förbi för ofta och hälsade på. Så är det inte idag. På ett sätt är jag glad för min tragiska barndom och tonårs-år för nu vet jag hur jag kanske kan hjälpa mina eventuella barn med diverse "sociala problem". Håll utkik för jag funderar på att skriva en bok faktiskt: Mitt liv på botten. Fast den kommer nog bli rätt svart...hmm...ska fundera på det.

I alla fall så gick jag gymnasiet i Örnsköldsvik och jag hatade Fysik och Kemi dock...speciellt kemi. Men det berodde mest på läraren, hon var hemsk och är det än idag!

Sen flyttade jag till Umeå direkt efter examen och började läsa Poletics Magister Program även kallat PolMag. det var ett härligt första år med Statsvetenskap och Nationalekonomi. Jag träffade superhärliga tjejer, som jag har kontakt med än idag, och festade som jag aldrig gjort förr. Mitt självförtroende var topp!

Efter ett år var jag less och bytte till Högeskoleingenjör Byggteknik, detta är det program som jag försöker göra klart as we speak. Byggprogrammet var bra, det fanns pojkar och inte så många tjejer (tummen upp). Men även här lyckades jag bli lite mobboffer...hur lyckas jag?! Men skit i det, jag tuffade vidare med nya vänner, nytt jobb som Partymeister och en massa roliga fester och lite pojkar. Mmm vi gillar pojkar. Speciellt poliser...

Under mina tre år på bygg så lyckades det hända tre stora saker varje år: min bror var med i en bilolycka men klarade sig trots bruten nacke, en klasskamrat på bygg gick bort (jag kände inte personen så bra men det var omtumlande ändå, det är ju fortfarande en klasskamrat) och sista året fick jag en blödning i levern och den visar sig vara full med "förändringar" (tumörer kallar jag det). Toppen!

Jag körde på, men inte i samma anda som förut, festade, träffade kompisar, bodde kollektiv, gjorde omtentor, mådde skit och så på juldagen 2008 träffade jag in nuvarande sambo. Vi sa hej och jag presenterade honom för mina vänner varpå han vände sig mot mig och kysste mig. Sen var vi med varandra resten av kvällen. Han och jag gick i samma klass på gymnasiet och jag har varit hemligt kär i honom ända sen jag var sexton så jag svävade på små rosa moln när han ville ses igen och igen och komma upp till Umeå och hälsa på och....ja...

Jag fick min karl, efter åtta års väntan...haha. Han är min klippa och har hjälpt mig genom sjukdom och gråt och vinster och allt. För honom är jag gärna en bitter hemmafru ;)

Som ni kanske fattar så är jag rätt öppen person, "...vilket har gett mig en del problem..." som min far skulle säga. Jag vet inte hur man är för lite eller för mycket, jag är bara mig själv:

Jag hoppas jag inte skrämmer er allt för mycket under mina trettio dagar...!