Jag tror på att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Men många förtjänar inte att bli behandlade med respekt om du frågar mig. Ja, jag är en bitter liten rund dam som sitter hemma och surar ibland. Men ibland blir man så less på folk som bara "spyr galla" över en. Men för det mesta så försöker jag vara snäll och vänlig.

Det ni måste veta om mig är jag är ärlig. För ärlig ibland kanske. Jag är bara less på att springa runt på tå och inte säga vad man egentligen tycker och tänker i vissa sammanhang. Det kanske beror på att jag haft f.d. vänner som sagt rakt ut vad de tycker utan att ens tänka på mina känslor. Det har gjort mig lite bitter och less samt väldigt misstänksam mot nya personer. Vill de verkligen vara min vän eller är dom bara artiga? Så när jag träffar nya person så intalar jag mig själv att de inte gillar mig och utgår från det. På så sätt blir jag inte besviken ifall det inte blomstrar upp en vänskap mellan oss. Jag är knäpp, jag vet.

Men i slutändan gör jag ändå inget annat än ler och går vidare. Det är min svaghet. Jag kan inte vara arg på någon alltför länge (om det inte är en total idiot). Nästa dag eller minut har jag glömt varför jag ens var arg från början. Oj, nu kanske jag strular till det igen! Men ni är van att jag går in på andra ämnen när jag skriver inlägg. That´s my thing!  ;-)

Jag tror på Gud, men går inte så ofta i kyrkan. Det gjorde jag mer när jag var yngre och jobbade som konfirmandledare. Nu kommer andra saker ivägen eller rättare sagt jag låter saker komma ivägen. Jag vill inte gå till kyrkan tillsammans med någon för det finns ingen jag vill gå med. Bara mig själv.

Jag tror att jag kommer börja störtgråta om jag går till kyrkan igen för där är jag säker.
Där är jag mig själv.
Där är jag den person som ingen av er känner. Ensam, stark, glad, ledsen och vis. Allt på samma gång. 
Jag är rädd för att gå till kyrkan men korset bär jag med mig varje dag i en liten silverkejda runt halsen.

Det är min tro, mitt hopp och min kärlek

Det är min tro...